På önskelistan: löparglädje

Kanske ett av mina lyckligare löparmoments? (Torekov 2014)

Hanns inte med nån löpning i lördags och just då kändes det inte som ett nederlag. Det blåste storm och jag kunde utan problem föreställa mig motvinden längs Ekhagsvägen. Så gladeligen sköt både jag och Max upp löprundan till söndagen, trots att vi visste att det skulle bli tajt. 

Lördagförmiddagen tillbringade jag istället på Ikea med Vira, vilket var väldigt mysigt. Hon fastnade totalt för en råttsvans från deras nya, superfina kollektion ”Lattjo” och jag köpte två stycken men försökte förklara att det kommer bli julklappar och att hon skulle försöka glömma dem så fort som möjligt. 

Igår började hon prata om dem igen varpå jag sa ”Jag förstår inte vad du pratar om. Svansar? Jag har inte sett några svansar” Och Vira blev mer och mer frustrerad ”Jooo, men vi KÖPTE ju. På IKA!” ( inte helt greppat skillnaden mellan ICA och IKEA…) Till slut fick jag viska att det ju skulle vara julklappar och då kom hon ihåg och lovade att glömma dem igen. 

Sen var det simskola på eftermiddagen och Vira fick sitt första märke- Sköldpaddan och en rekommendation att börja i Skölpaddan fortsättning nästa termin. Ganska stolt liten simmare :) 

Lördagkvällen tillbringade vi framför TVn med Ebba där vi plöjde ett antal avsnitt av BoyMachine, en trevlig nostalgitripp för oss som varit med på 90-talet och även roligt för de som bara tittar på det som total galenskap (Ebba alltså). 

Hela söndagen skulle vi tillbringa hos mina föräldrar med att baka lussekatter och pepparkakor och dricka glögg och konversera släktingar, men vi skulle inte åka förrän kvart över elva och optimistiskt tänkte vi att vi båda skulle få till en löprunda innan dess. Det gick ganska bra. Eftersom Ebba var hemma kunde vi låta rundorna överlappa varandra och på så sätt spara tid. Men vädret hade inte direkt blivit bättre, nu blåste det aningen mindre, men istället regnade det. För en som inte känner att löpning är det allra roligaste blir det ju en ordentlig utmaning. Jag kände mig lätt stressad över att få ihop hela dagen och allmänt osugen på att springa, men samtidigt visste jag ju nånstans därinne att det skulle kännas så jäkla bra efteråt. 

Det droppade bara lite smått när jag gav mig ut, men nästan omedelbart ångrade jag att jag satt igång iSmoothrun på mitt Pyramidintervallpass baserat på tid. Detta verkade dock appen känna av eftersom kvinnan som brukar säga ”Interval blablabla. GO!!” var helt tyst. Jag sprang till stället där hon i princip alltid brukar säga att jag sprungit min första kilometer på ca 5 minuter, men hon var tyst. Då tänkte jag att oj, vad snabb jag är idag. Men när jag kommit flera hundra meter till och hon fortfarande var tyst förstod jag att hon inte tänkte säga nåt. Och eftersom vädret var som det var och jag hade såpass bråttom kände jag inte att jag ville stanna och börja mixtra utan jag sprang vidare. Trodde först att hon bara missat det här med intervallträningen, men hon sa inte ett ljud på hela tiden vilket visade sig vara ganska jobbigt. För jag gillar att ha henne där och att hon säger hur det går, det blir liksom en pepp för att hålla farten. Nu tappade jag pannbenet helt och kände att jag var tvungen att ställa mig som en struts med huvet neråt var 500e meter (typ…) Det var tungt och motigt och inte förrän jag var ca 1 km hemifrån kom jag på att jag glömt att le under hela rundan. Det brukar annars vara det bästa sättet att ta sig igenom, att låtsas att det är roligt, att man älskar det. 

Fast hålltiderna blev ganska bra ändå. 4 av 7 kilometer sprang jag på under 5 minuter/kilometer. Alltså FYRA OCH NÅNTING! 

När jag sen skulle hoppa in i duschen sa jag till Max att om det är nåt jag önskar mig i julklapp så är det löparglädje. Jag önskar att jag liksom LÄNGTADE efter att få komma ut och springa. Att jag ÄLSKADE det. Kan du ordna det, tomten?