Äntligen vuxenvolley!

Torsdagarna blir lite tuffare framöver. Förutom morgonträningen antingen i parken, eller i vinter på Fitness24Seven, så har vi nu lagt till volleybollträning från halv nio till tio på kvällen. Jag kan se att det kan bli tufft att piska upp och ut sig i kalla kvällen för att spela volley, men om man bara kommer ihåg hur riktigt kul det kommer att bli så borde det fungera.
Jag har ju tjatat om detta ett tag, och kanske har det på nåt sätt påverkat dem så att det nu finns möjlighet för glada, vuxna amatörer att spela volley i Svedala. Killen som tränar kidsvolley-barnen har lite av en ledarroll och lät oss göra övningar första halvtimmen ungefär innan vi sen spelade i en timme. Det var många skratt och glada tillrop och det verkade som alla hade kul! Jag vet att jag hade kul iallafall, och svettig blev jag också, för andra gången den dagen.
På morgonen körde vi i parken som vanligt och det är ju alltid skoj. Idag känns det i kroppen att den fick röra sig en del igår. Framför allt bröstmusklerna har fått sig en omgång, kanske beror det på att jag övade på att släppa ner mig från ett rep utan att använda benen?

I väntan på Max efter träning.

I förrgår fick jag öva på att hålla mig lugn i en lite mer akut situation. Det är ju sånt man önskar slippa, men det är alltid skönt att känna att man kan behålla lugnet och vara rationell när det väl händer saker. När Vira fick feberkramp var jag ju helt lugn, kunde gissa att det var feberkramp, letade fram Prusiluskan i gummi som hon fick bita i och ringde sjukvårdsupplysningen.
Häromdagen var det Lill som var i farten. Vi hade kommit hem från dagis och hon hade tagit av sig jackan till hälften när hon fortfarande var utomhus. Alltså till hälften på så sätt att den satt fast i armvecken. Sen skulle hon med sina små knubbiga ben kliva in över den höga tröskeln in i huset och där lyckades hon inte riktigt utan stod på huvudet, bokstavligen, rakt ner i stengolvet. Eftersom armarna var låsta i jackan kunde hon inte ta för sig utan landade på hakan där ett stort hack slogs upp och blodet började omedelbart rinna.
Det blöder en del från hakan kan jag säga. Jag, iklädd min beiga jacka, fick tag på ungen och bar in henne i huset. Tog papper och tryckte emot och tänkte att jag skulle vilja tejpa, men ville samtidigt kolla med Max om det var det rätta. Lyckades få upp telefonen och ringa, faktiskt utan att bloda ner jackan. Max tyckte tejpa. Jag lämnade skrikande flicka och sprang för att hitta tejp. Hittade ingen. Sprang tillbaka och tryckte lite till och sen vidare upp till övervåningen för att leta efter tejp där. Hittade kirurgtejp och sprang ner och tejpade. Sen åt vi glass och allt verkade mer eller mindre bra igen. Dock var hacket ganska långt och jag googlade lite för att se om man rekommenderades åka in eller inte. På Familjeliv skrev folk om barn som fått 3mm långa hack som åkt in. Lills hack var ungefär 12 mm och jag ringde svärfar läkaren för att be om råd. Han rådde mig att ringa vårdcentralen och det gjorde jag. Fick telefontid 20 min senare. 20 min innan VC skulle stänga. Som tur är ringde de tidigare och innan klockan var tjugo i fem satt båda flickorna i bilen och vi kunde plocka upp Max som just kom cyklande. Vi åkte till VC där de rengjorde och tejpade Lill som låg alldeles tyst i mitt knä och sen glatt plockade åt sig en bil i den där skålen hos sköterskan. Slutet gott allting gott!

Ajaj på lilla hakan :(