120830
Jag hade lyckats övertala Max att vi tillsammans skulle gå på sista träffen på föräldrautbildningen här i Svedala. Vi har inte varit på de två tidigare då vi haft förhinder och även tyckt lite att det inte var speciellt länge sedan vi gjorde det där och vi känner oss trygga i vår kunskap om förlossning och amning osv. Nu var det dags för BVC att informera och då tänkte jag att hade vi inget annat för oss kunde vi gå dit, mest bara för att träffa lite andra folk från bygden, för såna känner vi ju inte så många.
Dessutom hade Therese, som jag fått kontakt med som är gravid och bor i Sjödiken hon med, sagt att hon går hos samma barnmorska som jag och att hon och hennes man skulle dit.
Nåja, short story long, vi gick dit iallafall, både jag och Max och Inga var hemma och tog hand om Vira och Ebba. Redan när vi satt där kände jag att jag hade börjat få en del sammandragningar, som hade tendens att kännas lite mer regelbundna. De var inte speciellt jobbiga eller så, men ändå tydliga, som ganska intensiv mensvärk. Sen cyklade vi hem och fixade mat och de där sammandragningarna ökade i styrka ganska fort. Jag kunde plötsligt inte bara genomlida dem, utan var tvungen att sätta mig ner och andas igenom. Sen fick jag ju fara upp direkt och laga mat, fixa med Vira och sen, när sammandragning kom, kasta mig ner på sackosäcken, blunda andas, parera Vira som kastade sig efter mig och ville busa :) Ganska långt från hur det var med första barnet. Då hade jag ingen två-åring som kom rusande som ett litet snorigt ånglok och kastade sig på en mitt när jag satt i en värk. Eller kom brännande med sin Bobby-car och kraschade in i mitt smalben så jag fick svårt att bestämma vilket som gjorde ondast, värken eller krocken :)
Men det gick bra det här med. Vi fick i oss mat och Vira gick och lade sig klockan sju som vanligt. Då stannade jag kvar i sovrummet och läste, och gick runt lite eftersom jag upplevde att värkarna kom tätare om jag rörde mig. När de rullade in kastade jag mig på sängen, alldeles platt med armarna längs sidorna, körde havsandning och med varje utandning dök jag ner i värken, liksom sjönk ner i bäckenet där det gjorde som ondast.
Klockan åtta gick jag på toa och då gick slemproppen. Jag gick ner och meddelade Inga och Max att den hade gått och att det med största sannolikhet var på gång på allvar. Smsade lite med Klinte och Frida för att berätta läget.
Sen tilltog värkarna och jag låg ner mest hela tiden. Först kunde jag läsa emellan, men sen blev även det svårt, det var för jobbigt att skifta mellan boken (på telefonen) och värk-timern. Max kom upp och lade sig bredvid mig i sängen och jobbade och fick till slut i uppgift att sköta klockningen då det blev för svårt för mig att hantera både app och värkstart.
Jag tror klockan var runt tio när jag ringde in till förlossningen. Då hade vi googlat på hur långt det ska vara mellan värkarna när man är omföderska och fått svaret 5 min. Jag hade då väldigt regelbundna värkar med 5 min emellan och de varade i princip 1 minut åt varje gång.
Hon på förlossningen sa dock " Står du ut med smärtan så kan du vänta till du har 4 min emellan". Och jag stod väl ut tyckte jag. Inte för att det var skönt, men jag tyckte jag hanterade det bra med andningen.
Vi halv tolv hade jag börjat få en "liten" mellanvärk mellan varje "stor" värk. Dvs en som bara varade 30 sek. Jag började känna att vi kanske skulle åka in, mest för att jag förstod att det skulle bli ett helvete att hantera värkarna sittandes i bilen och gåendes från parkeringen in till Förlossningen.
Klockan tolv prick checkade vi in på förlossningen på MAS. Vi ringde på klockan och en snäll kvinna kom och öppnade precis i samma ögonblick som en värk drar igång och jag står där med händerna kupade runt en vetepåse som jag har instoppad under tröjan och jag blundar, andas och fokuserar och de, Max och kvinnan håller tålmodigt dörrarna öppna tills jag är redo att komma in. Vi får ett rum, inga problem den här gången, verkar som vi är ensamma på förlossningen denna regniga torsdagkväll. Jag lägger mig ner och fortsätter helt enkelt mitt värkarbete på samma sätt som tidigare; havsandning och dyktekniken. Varje gång jag känner en värk rulla in fokuserar jag på att släppa alla spänningar i axlar och haka och bara dyka ner i smärtan och sjunka ner i bäckenet. Vid den här tidpunkten kör jag främst kaxig coachning i huvet, alltså "Bring it on, är det allt du har? Jag fixar det, kom igen bara!" Jag ser även till att njuta riktigt ordentligt när en värk ebbar ut, för det är bara himmelriket när det släpper :)
Kvart i ett kommer barnmorskan, som hette Elna, in och undersökte mig. Öppen 7 cm! Känner mig grymt stolt över mig själv och high-fivar Max som sitter bredvid och äter godis och läser bok. Hans roll i mina förlossningar blir tyvärr inte så stor, fast hans närvaro och stöd och stora hand på slutet är ju helt ovärderliga. Men i övrigt får han bara sitta och titta på när jag andas :)
BM frågar iaf om jag vill ha lavemang och det tog jag förra gången så jag tackade ja. Aldrig en mysig upplevelse såklart, men man står ju ut.
Därefter skulle jag duscha och då blev det riktigt stökigt. Jag drog igen dörren till toan och insåg inte att den automatiskt låstes då, vilket innebar att Max typ fick panik därute. "Du får ju inte låsa dörren!!!" samtidigt som jag fick värk och var tvungen att kasta mig på toastolen och försöka hantera smärtan. Det var riktigt stökigt att duscha och samtidigt ha värkar, jag ville ju bara ligga på sängen där jag kunde fokusera och slappna av. Att ta emot värkarna stående var inte alls lika kul och jag sprutade av misstag ner hela elementet för jag hade värk och blundade och kunde inte alls styra munstycket :)
Nån gång lite senare kom Elna tillbaka och frågade om jag ville ha lite lustgas, vilket jag tackade ja till eftersom det ju funkade så bra förra gången. Dock upplevde jag inte samma sensation den här gången, gasen tog inte udden av värkarna lika effektivt och jag tyckte inte det där munstycket var så särskilt samarbetsvilligt. I mitt lustgasrus analyserade jag smärtan och kom fram till att det kändes som om någon långsamt placerade en sån där båtcontainer med bly på mitt bäcken. Bara lät den sänkas ner liksom "Här ställer jag den" för att en liten stund senare ångra sig och "Eller nä, förresten, jag ställer den nån annanstans." För att sen komma tillbaka igen "Fast kanske står den bra här ändå..."
Smärtan gick nu långt ner i benen och min mentala coaching hade gått över till mer "Du fixar det, nu är vi snart uppe på toppen, håll ut, snart avtar det. Nu, nu känn hur det ebbar ut. Håll ut hela vägen. Lite till bara."
Det kändes som det höll på i en evighet och jag var hyfsat rastlös och ville bara att det skulle bli färdigt. Nån gång vid halv tre tror jag att jag frågade Max: "Men varför händer inget? Ska de inte komma och göra nåt mer? Vi har ju varit här jäääättelänge!!"Jag tror att Elna kom där nån gång också, jag fick henne att höja lustgasen ett snäpp och hon lovade att komma kvart i tre och undersöka mig igen.
Kvart i tre låg jag och undrade "Men kommer hon inte snart då???" Och såklart kom hon, tio i tre. Undersökte mig och sa "Du är fullt öppen. Jag tror att om vi tar vattnet nu så kommer bebisen." Och jag sa "Ja, men då tycker jag vi tar vattnet så vi kommer vidare med det här."
Så de tog vattnet, det var en annan tjej där med. Sen sa Elna "Du kan ju prova trycka på lite." Och då gjorde jag det och då kom krystvärkarna rullande. Nånstans här missuppfattade Elna längden på en värk vilket gjorde att bebin fastnade lite, men det var inget jag direkt märkte av, jag lydde bara deras order och påhejningar och sen njöt jag till fullo av den där läskiga känslan när bebin ploppar ut och man vet att nu är det över! Och sen att få träffa henne, det lilla pyret! Alldeles underbart!
Eftersom hon fastnat lite var hon lite blå och smurfaktig hela första dygnet, men nu har hon fått en mer normal hudfärg och är hur fin som helst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar